Att bo och leva på en säsongsort har sina för- och nackdelar. En av de riktigt jävla stora nackdelarna är allt folk som kommer, men framförallt går.

Alla de där fina, roliga, fantastiska människorna man delar fem månader med. Fem månader är allt man får, sedan åker de härifrån. Det finns många jag önskar hade stannat kvar. Det finns många jag skulle vilja ha i min vardag. Det finns många jag skulle behöva skratta tillsammans med, för de var roliga som bara just de kan vara.

Jag orkar inte komma för nära. För det tas ändå ifrån mig sen. Man kan hålla kontakten och försöka upprätthålla vänskapen. Det funkar ett tag kanske. Sen rinner det oftast ut i sanden. Och så blir det ju naturligt, inget konstigt med det. Men fan! Ikväll har jag tänkt mycket på alla de fina människorna som passerat genom åren och det gör lite extra ont.

Och så blir man trött. Man blir trött av att varje säsong börja om på noll med så många människor. Att lära känna någon ordentligt tar enormt mycket tid. Så mycket tid att det helt plötsligt är 1 maj. Jag uppfattas säkert som lite distansierad, men det är för att jag orkar inte engagera mig i alla nya människor. Det går liksom inte.

Och det är jävligt synd att det blir så, för man missar förmodligen några riktiga klippor. Men å andra sidan försvinner de lika fort igen.. Så var vi tillbaka på ruta ett..

Nu ska jag avsluta detta deppiga inlägg och se till att min förkylda stackars kropp får lite sömn innan en tuff dag på jobbet imorgon. God natt och sov gott!