Jag har ångest, Sälen-ångest.

Jag längtar tillbaka. Jag vill ha snö, kyla, folk och min bräda. Det har gått ett år, ett helt jävla år sedan vi var där. Det känns som det var igår. Tiden går för fort. Det gör ont i mig när jag blickar bakåt. Vad gör vi här i Linköping? Här i stan gör allting bara ännu ondare. Jag vill vakna upp bredvid Robin i vår 80 cm breda säng imorgonbitti, titta ut genom fönstret på den meterdjupa snön, käka frukost, dra på mej termosarna och åka till backen. Spendera hela dagen. Åååhhh..

Nej, nu ska jag åka iväg till Mattias och Lena.
Det blir nog bra, för med dem kan man inte vara annat än glad.